Onsdag - en långdag som var igår

Bilden lånad av fotograf Peter Kroon.

Börjar med att bussen till barnmorskan inte kom, gick istället hela vägen, typ 3 kilometer i rask takt, och det gick alldeles utmärkt! Måste innebära att medicinen hjälper. Blev inskriven och blodprovad och vägd och mätt och sedan fick jag ingå i ett projekt kring fosterdiagnostik som innebar att jag fick halvligga i en soffa och titta på film alldeles ensam, skönt. Sedan nya blodprover kring thyreodean. O sedan ut i solen, ja som ni förstår så är jag gravid, helt obegripligt, nästan omöjligt. Men så är det.

Barnet, om det håller sig kvar, kommer att bli "smittat" av mina antikroppar och få hyperthyreos precis som jag men det skall tydligen oxå det obegripligt nog inte behöva påverka utvecklingen, men barnet måste behandlas direkt efter födsel.

Iallafall klev jag ut i solen och fick äta sushilunch med maken och sedan gott expressokaffe. Lång lunch och lång kaffe.

Gick sedan långsamt genom halva staden, tog bussen från Zinkensdamm till Fridhemsplan, gick av hos Govindas (Krishna) och köpte deras hemlagade burfigodis. Dessutom köpte jag gott kanelthe och ett för mig helt nytt socker som heter Muscovado, ett oraffinerat mörkbrunt rörsocker som skall ge sjukt goda kolor, fudge och chokladsåser och annat sånt nyttigt.

Sedan promenad till Odenplan och titt i Ljungqvist garnaffär som funnit sedan min mamma var liten och hon är urgammal. Men jag köpte ingenting! Och jag gick inte till Vincent som ligger runt hörnet! Ljungqvist lockar mig sällan till köp, dom har hela droopsköret och mycket syntet, och idag var jag ute efter Sandes Alpacka, jag har aldrig gillat att sticka med alpacka, det halkar omkring och så töjer det sig och så är det hårigt, men Sandness tjocka alpacka är mer i min smak. Det hade dom iallafall inte. Och jag kände mig igen lite trött på garn(sic) och garnaffärer och stickning och stickor, hm.

Iallafall tog jag tunnelbanan hem och klockan var över fem när jag kom hem och jag gick hemifrån kl 9 och jag var fortfarande inte dödstrött. Jag strök gardiner och fixade och sedan kom grannen och ringde på och sa att flera i huset tror att min sons kompisar klottrat i huset, på väggar och i hissen.

Hennes två söner i 13 års åldern ringde på häromdagen och sa till min man att det inte såg snyggt ut i hissen och att det kunde vara sonens fel!

Ja iallafall samtalade vi länge och efter en stunds vänligt grannprat märkte jag att hon var superförbannad, hon berättade om ett annat tillfälle där hon hotat ett barn med stryk här i huset för att han vält en blomkruka hon ställt ut, och jag blev arg, o sa att jag arbetar med människor i marginalen och att dom ofta blivit hårt bestraffade av sina föräldrar och uppfostrade genom att sitta på heta plattan på spisen och liknande vidrigheteter och att jag INTE tycker att det är ok att hota barn med stryk och som hon uttryckte det: skrämma dom till lydnad.

Det betyder inte att jag inte tycker att man skall ingripa när någon gör ngt dumt, så klart.

Sonen fick ringa till sin kompis och berätta att han kommer att bli polisanmäld om han klottrar i denna port igen, jag ringer hans mamma direkt om det kommer nytt, och vi måste ut och ta bort med bensin.

Kompisen erkände, och jag kunde inte sova på hela natten. 130 i puls igen.

Arg på mig själv för att jag inte fattat att vi var inblandade i klottret, arg på sonen för att han har såna trista polare, arg på hans kompis för att han är respektlös och korkad, arg på grannungarna för att dom är som små mini poliser, arg på grannfrun för att hon hotar barn med stryk och försöker skrämma dom, arg på maken för att han existerar.

Det blev en lång natt och ett långt inlägg. O nu när jag fått kritik vill jag bara flytta härifrån, typiskt mig, "Ok, om du klagar på mig, då går jag härifrån, du behöver aldrig se mig igen" - ofattbart barnsligt!

Jobb idag o

Ikväll åker vi till Visby.