I morse fick jag inte igen mina jeans, då började jag gråta. Min man påstod att det var en konsekvens av mitt tillstånd och att det var normalt. Jag tyckte att det var sjukt orättvist. Sen grät jag en stund till. Oj oj oj jag är så glad att jag inte är gift med mig. Dessutom är jag sjuk, fortfarande löjligt hög puls och flås och trött och eländig och JÄTTE dåligt samvete för att jag är sjukskriven, pust.
4 kommentarer:
Det är i såna lägen det INTE är ok med nåt "flåshurtigt"... bevare mig väl, positivt uttalande från ens stackars omgivning...
Jag i a f, blir bara argare och/eller ledsnare då samtidigt som man ju inte vill att alla ska vara så "rädda" för att försöka uppmuntra en att de inte ens gör ett försök... som man kan få bli sur på... det lättar alltid lite; att vara mer arg o sur än ledsen menar jag... kanske...
...och hormoner!
Dem styr o ställer man inte med, det är STARKA krafter det...
Just det - försök pigga upp mig så jag kan hata dig! Bra tanke. Gör det då...:)
näe... de vågar jag inte...
Skicka en kommentar