Jag tänker varje år

på vad min arbetskamrat på psyket sa: Våren är den svages höst!
Jag minns var hon satt med ryggen mot fönstret o var jag stod i rummet. Våren är den svages höst. Hon var tjock och outbildad o gammal och från bonnlandet o jag var ung och hatade våren. På ett självklart och poetiskt sätt hade hon med någon sort visdom förpassat mig till de svaga. Jag var förstummad.
Dessutom förstod jag inte uttrycket och gör det inte fortfarande, men jag vet hur det känns, att vara svag och att våren är den svages höst. Men hur kan man byta ut en årstid mot en annan, hösten och våren kan inte jämföras så där, och svag, vem är svag? Den som inte gillar att tvätta fönster, den som är rädd för att bli gammal, den som får soleksem, den som hatar att frysa och tror att den skall dö av mörker, eller kanske önskar att den skall dö av mörker? Hon kunde, byta ut årstider, facka in folk i svaga och starka. Hon var rolig och varmhjärtat och hon kunde ett uttryck som jag aldrig hört o som berörde mig för livet.
Det är fint med stunder och sekunder som man minns för alltid. Skall skriva en liten bok om alla dom skumma stunder jag minns då o då. Idag är det iallafall solstrålar rakt ned i vår säng och bäbis jagar solkatter på sitt vis och det är faktiskt riktigt mycket snö utanför. Än så länge är det alltså varken vår eller höst utan vinter för oss alla, svaga och starka.

Höstens vår. Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svage kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarns kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som födts ur vårens sköra lek —
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och hvila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder hvina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar

Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim
av Erik Axel Karlfeldt